Tremånaderskontroll

På fredagen var det dags att besöka Sabbatsbergs sjukhus för sista gången på ett tag. Höften var det inga problem med och läkaren manade mig till försiktighet med att träna rörlighet och att låta den förbättras successivt med försiktiga övningar.

Problemet med att jobba heltid är att träningen blir lite lidande - jag orkar helt enkelt inte träna tre-fyra gånger i veckan men till våren ska jag prova Skikes som är en nyhet för mig.

Jag återkommer då och då med lite uppdateringar och avslutar för nu med att det känns tryggt med lite ordentliga metalldelar och titan som utgör min höftled istället för trasigt brosk och deformerat benmaterial...

God Jul och Gott Nytt År önskar Pär!

Övningar i gymmet...

Motionscykel. Direkt efter de sex veckorna med kryckor började jag med uppvärmning i 10 minuter med lätt belastning. Efter två veckor ökade jag tiden till 15 minuter och belastningen något var femte minut.

Kliv av och på cykeln över ramens lägsta punkt eftersom höften efter 6-8 veckor inte är redo för den stora, svepande rörelse som det innebär att ta sig upp på cykeln på det vanliga sättet.

Bensträck. Efter 6 veckor på kryckor började jag försiktigt med 7,5 kg (4 set x 15 reps) på mitt opererade ben. Långsamma rörelser. Nu efter ytterligare två veckor så har jag ökat belastningen och är nu uppe på 10 kg (2 set x 20 reps).

Tänk på att ta dig i och ur maskinen utan att bända och bryta i höften. Det är lätt att fastna i maskinen.

Bencurl. Efter sex veckor på kryckor startade jag försiktigt med 7,5 kg (4 set x 10 reps). Långsamma rörelser så att belastningen följer med både koncentriskt och excentriskt. Nu efter ytterligare två veckor har jag ökat bebelastningen till 15 kg (3×15).

Tänk på att ta dig i och ur maskinen utan att bända och bryta i höften. Det är lätt att fastna i maskinen.

Gummiband. Träning av adduktionsrörelse med belastning så att muskeln belastas både koncentriskt och excentriskt. Detta är ett ganska tunt gummiband. Jag tycker det är bättre att ändra belastningen genom sträcka ut det istället för att byta till ett tjockare, vilket kan ge för stor belastning.

Tillbaka på jobbet...

och jag verkar vara välkommen tillbaka av såväl kollegor som elever. Denna vecka är det 25% som gäller, för att få ut så mycket nyttig rehab som möjligt av tiden som sjukskriven. Att gå tillbaka till jobbet från denna operation, som jag blir fullt frisk från, är ändå något påfrestande då jag mentalt stämmer av hela tiden "hur det känns".

Nästa vecka arbetar jag 50% och då tar jag en av mina grupper helt och hållet - eftermiddagen, då det kan vara skönt att starta dagen lite lugnt. Eller kanske jag skulle ha resonerat tvärtom och tagit förmiddagen och avsluta eftermiddagen lite lugnt. Ähh...det blir nog bra det här.

Vecka 48 ska jag gå upp på 100%.

Jag har numera helt lagt bort kryckorna och de hjälpmedel jag använder mig av nu är strumppåtagaren, skohorn, elastiska skosnören, griparmen för att rätta till plösen i skorna samt toalettsitsförhöjningen.

Rehabiliteringen fortsätter, 3/11 - 5/11

Jag har sedan slutet av förra veckan promenerat mer och mer utan kryckor och sedan i söndags släppt dem helt. Jag kommer dock att behålla dem "ifall att". I måndags körde jag ett spinningpass på 55 minuter. Det gick dock lugnt till, förutom någon liten ökning som jag ska passa mig föf fortsättningsvis.

Vad den 6/11 bjuder på får jag återkomma till senare.

Rehabiliteringen fortsätter, 28/10 - 3/11

Den 28/10 började jag så smått att ställa kryckorna åt sidan. Sedan dess har jag fått en del nya rehsbövningar och börjat träna rygg och mage för att förbättra hållningen och gjort en del övningar för överkroppen samt för fram- och baksidanav lår.

Jag hart fortfarande ont i knät, vilket gör mig lite återhållsam med vissa rehabövningar.

Livet utan kryckor börjar om fyra dagar

Denna vecka har jag så smått börjat gå utan kryckor, vilket känns bra.

Gott fikabröd...

är viktigt för att orka rehabilitera sig på bästa sätt, tycker jag. I förmiddags packade jag ned nymalt kaffe, filter och tratt, hett vatten i termos, mugg och en bit sockerkaka och gick iväg till Vilsta, där jag njöt av solen mot väggen till raststugan.

Sockerkakan ska jag berätta lite mer om. I veckan tittade jag på en av nyhetsmorgnarna i någon av de två kanalerna som visar dessa program. Där visade tv-kocken upp en sockerkaka som han bakat på olivolja istället för på smält smör eller margarin. Jag provade detta tips i det recept jag brukar använda mig av och som finns i rutiga bakboken. Jag bytte helt enkelt ut 75 gram smält smör mot samma mängd olivolja (extra virgin). Till att börja med var jag glad över att det blev mindre disk.

Jag tyckte det skulle sitta fint med skivade äpplen grundligt doppade i kanel och socker. Kanelen lyste med sin frånvaro och eftersom kryckorna gjorde att det skulle ta ca 45 minuter att gå att handla detta, så valde jag kardemumma istället. Resultatet? Kakan blev mycket saftigare och höll ihop mycket bättre. Smaken blev helt underbar - tur att jag inte hade kanel hemma!

För övrigt går rehabiliteringen framåt och nu sovee jag i det stora hela bra på nätterna.  På måndag är det bara två veckor kvar på kryckorna.

Hörs!

Besök!

Nu längtar jag verkligen till måndagen den 28/10, då det är krycksläpp och första dagen på länge utan kryckor. Jag får ont i händerna av att gå med dem.

Idag hälsade jag på mina arbetskamrater på Lernia och chefen hade köpt tårta dagen till ära.

Helgen...

Helgen har varit hyfsat aktiv för att vara höftopererad. Lördagskvällen tillbringade Roberts/Andersson på Ming Palace i Eskilstuna. Det var förvånansvärt påfrestande att vara ute i vimlet. Söndagen var lugn och måndagen likaså. Idag kontaktade jag Sabbatsbergs sjukhus med anledning av att jag har sådan muskelvärk strax ovanför knät. På deras inrådan har jag tagit det lugnt med rehabträning idag.

En milstolpe i rehabiliteringen

Jag väntar nu med spänning på att i eftermiddag ta mig till vårdcentralen för borttagning av agraffer och träffa sjukgymnast för kontroll av muskulär utveckling samt, vad vet jag, kanske få ett nytt träningsprogram.

Sedan ska jag hämta ut mitt nya körkort, vilket också blir bra - lite uppfräschning av både bild och information på körkortet.

Jag kommer att ta bussen, eftersom jag tycker en promenad är alltför lång, med tanke på att jag blev ganska sliten efter tidigare längre promenader denna vecka.

Innan dess ska jag fräscha till mig lite och ta en promenad till Vilsta för att genomföra dagens träningsprogram (pass 1 av 3). Sedan hem för lunch. Återkommer senare med vad dagen givit.

Ja, då har jag hamnat i soffan igen efter att ha tagit bort agrafferna och fått bra betyg av sjukgymnasten för min rehabilitering så här långt.Jag fick med mig en ny övning hem, som går ut på att träna adduktions- och abduktionsrörelser.

Rehabiliteringen ser ut som följer den närmaste framtiden:

Jag kommer att föreslå arbetsgivaren att jag går tillbaka på 50%, säg första veckan, efter min sjukskrivning. Det är inte läge att leva med en övertro på sig själv, efter att ha släppt kryckorna. Jag tror det kommer att bli en omställning nog att gå på två ben igen. Min möjlighet till sjukskrivning sträcker sig enligt nuvarande läkarintyg som längst till och med 24/11.

28/10: Jag lägger bort kryckorna, åtminstone som stöd helt och hållet under dagen. Jag använder en krycka vid behov och då i vänster hand så jag inte slutar som passgångare. Från och med detta datum kan jag också börja träna benspark, bencurl och benpress på Friskis & Svettis med restriktionen att inte belasta för tungt och passa mig för rörelser i en vinkel mindre än 90 grader mellan höft och överkropp.

11/11: Jag går tillbaka till jobbet på 50%, vilket jag ska kolla först. Jag rehabtränar på Friskis & Svettis på för- eller eftermiddagen.

18/11: Eventuellt heltid från och med detta datum. Rehab fortsätter.

16/12: Tre månader har gått sedan operationen och jag kan nu ur vardaglig synpunkt leva som vanligt. Att börja träna alltför mycket på fritiden får nog vänta till sommaren/vintern 2014/2015, såsom längdskidåkning, skike, inlines, etc.

September 2014: Höften är nu helt läkt och den grundläggande muskelvävnaden kring leden är på plats. Nu kan jag fundera på längdskidpaket...

Innan jag lägger ned för idag så kan jag konstatera att en hel del i kontakten med människor förändras när jag nu går på kryckor. Jag får hjälp i affären av expediter, skolungdomar frågar vad jag gjort, en äldre dam börjar tala med mig och vi utbyter erfarenheter om krämpor, etc. Rehabiliteringen känns i högsta grad meningsfull och motiverande och det är roligt.

Utomhus...

Idag kom jag på att jag ska förlägga en av de tre rehabpassen till Vilsta och då helst utomhus vid sol och fint väder. Det var mycket skönare att ta en kryckpromenad dit och sedan träna än att hålla sig inomhus hemma och göra samma sak.

Jag hämtade sedan ut trisslotter i en kiosk vid Fristadstorget, vilka visade sig vara par i nit.

Vidare till Ortosia-butiken för att inhandla nya kompressionsstrumpor, eftersom mina oklippta naglar nött hål på den ena av dem - klippa tånaglarna är en av de aktiviteter som lär dröja i kategorin "kan själv". På väg till butiken blir jag hejdad av en person, eller om det var två:

-Hej, ursäkta!
-Jaaa...
-Jag ser att du går på kryckor. (Jag trodde han var intresserad av vad jag varit med om)...
-Ja, jag har opererat höften.
-Jo, det är så att vi går runt här och ber för sjuka. Vi kanske kan få be för dig...
-Jaha...näaee...inte jag...tack! (Jag gick vidare med ett leende).

Jag får var noggrann med att hålla övermodet borta och vara försiktig. Anledningen till att jag kan gå omkring så relativt mycket som jag gör är att jag orkar avlasta det opererade benet i tillräckligt hög grad.

En dag på stan...

Det kändes ovant att för första gången på länge promenera ner på stan och för en stund gå runt. Det var väl varken roligare eller tråkigare än tidigare, vilket fick ge ett klart godkänd betyg - livet går sin gilla gång och jag har inte förändrats så mycket heller. Det blir antagligen roligare den dag jag kan släppa kryckorna.

Efter en stund på stan så fikade jag. Jag tittade runt litegrann och det som fick avgöra var att kunna sitta utomhus, eftersom alla andra kriterier var lika på de olika cafeerna - inomhus och relativt fattigt på folk denna mulna tisdag eftermiddag.

Coffee House serverade en drottningpaj med vaniljsås och till det en rejäl latte - ett bra val. Precis när jag tänkte ta med alltihop ut så kom jag på att jag behövde hjälp med detta och jag gick därmed ut tomhänt och lämnade över uppdraget åt personalen.

Som vanligt hade jag problem med att sova. Jag tror jag behöver fixa ett högläge för det opererade eller båda benen under natten - att ligga raklång på rygg fungerar inte så bra.

Idag är det kanonväder och snart lunch. Sedan ska jag inte vara inomhus alltför mycket mer under eftermiddagen.

Långpromenad...

Idag, eller rättare sagt igår, var jag ute på en suveränt skön långpromenad. Inget gör ont, förutom händerna som greppar om kryckorna. Jag har inga bilder som bevis på hur långt jag vågade mig hemifrån, men totalt blev det cirka 4,5 km i ett lugnt tempo där kryckteknik och kroppshållning var de viktigaste inslagen:

Tidtagning: 30-09-2013 12:12
Aktivitetstyp: Promenad hem - apoteket Hjärtat
Total sträcka: 1,14 km (0,7 mi)
Total tid: 22:57
Förflyttningstid: 17:58
Medelhastighet: 2,97 km/tim (1,8 mi/h)
Max. hastighet: 4,80 km/tim (3,0 mi/h)
Genomsnittstempo: 20:13 min/km (32:32 min/mi)
Snabbaste tempo: 12:30 min/km

Tidtagning: 30-09-2013 12:51
Aktivitetstyp: Promenad apoteket Hjärtat - Vilsta raststuga - hem
Total sträcka: 3,37 km (2,1 mi)
Total tid: 1:00:42
Förflyttningstid: 55:41
Medelhastighet: 3,33 km/tim (2,1 mi/h)
Max. hastighet: 6,22 km/tim (3,9 mi/h)
Genomsnittstempo: 18:00 min/km (28:59 min/mi)
Snabbaste tempo: 9:39 min/km (15:31 min/mi)

Jag blev rejält trött, men hade ingen smärta efteråt, bara en känsla av tillfredsställelse. Som vanligt kom vilovärken på natten, varför jag nu passar på att snöa in på detaljer.

Läkemedel, hjälpmedel och rehabövningar

Nu när jag är hemma sedan drygt en vecka och kommit igång med rehab och framförallt fasat in mig i det övriga dagliga livet med hygien och mat med mera, så tänkte jag berätta lite mer om livet efter hemkomsten.

Läkemedel, på vilka du får ett e-recept innan du åker hem

Oxykodon (andra namn finns), snabbverkande mot smärta.
Targiniq, långtidsverkande mot smärta.
Alvedon, 665 mg, grundläggande smärtlindring.
Fragmin, förfylld spruta att injicera i magfläsket under naveln; blodförtunnande mot blodpropp.
Laxiriva, pulver att lösa upp i vatten mot förstoppning, som kan orsakas av Oxykodon och Targiniq.

Typ av läkemedel, dosering och antal intag per dag av dessa kan variera med kroppsstorlek, eventuella allergier, läkemedel du redan använder innan operationen, etc. För mig gäller att jag ska ta två stycken Alvedon morgon, lunch och middag. Fragmin injiceras en gång per dag - mest praktiskt är morgon eller kväll. Laxiriva inmundigar du en påse av på morgonen och eftermiddagen. Targiniq tas två tabletter av förmiddag och innan du går och lägger dig. Den innehåller även Naloxon, som motverkar förstoppning. Oxykodon tar du vid behov och har varit tvungen att ta Oxykodon både natt och dag som extra skjuts och det har jag varit tvungen att göra både natt och dag som extra skjuts, eftersom jag till dags dato sovit rätt dåligt på grund av värk i lår och knä (ej höft så klart).
Jag

Hjälpmedel

Hjälpmedel, vilka du ska ha hemma i god tid, så du hinner vänja dig vid att ha dem i hemmet och helst hinner öva på att använda. Allmänt kan jag säga att det svåraste med hemkomsten var att fixa i köket och då vara försiktig med hur jag rör mig - inga vridningar i bäckenet, böjningar med skarpare vinkel än 90 grader.

Den enda miss jag gjorde, eller den ordinering som missades från vårdcentralen var en strumppådragare, av typen stringhyllekonstruktion (se inlägget Natt med benvärk). Den är jätteviktig, eftersom du annars inte får på dig kompressionsstrumporna du ska använda under sex veckor. Om du inte får på dig strumporna (pröva inte ens utan påtagaren, för det går inte) så kan du heller inte ta av dem, så jag hade kompressionsstrumporna dygnet runt i sex dygn och då kunde jag inte duscha heller.

Hjälpmedlen kan säkert variera vad gäller tillverkare och utförande, men ungefär så här ser de ut:



Viktiga hjälpmedel att ha hemma under rehabiliteringen.

Bilden ovan

Överst från vänster: duschpall; strumppåtagare (dålig, för klen), strumppåtagare (bra, för lite längre, vanliga strumpor), påtagare för kompressionsstrumpor.

Nederst från vänster: kompressionsstrumpor, griptång, lååångt skohorn.

Du behöver även kryckor (med dubbar under vintertid) och en toalettsitsförhöjning.

Jag tillägger också att duscha var mycket enklare än jag trodde. Man kan stå upp, bara man inte belastar det opererade benet för tungt.

Första tiden hemma efter operationen

Så här har kalendariet sett ut för mig strax före operationen och de första veckorna efter hemkomsten:

20130912: Möte och samtal med sjuksköterska, narkosläkare och sjukgymnast; provtagning och EKG. Jag fick dessutom ta röntgenbilder, eftersom det inte fanns några. Hela dagen gick åt till detta, så begär ledigt från arbetet.

20130916: Operation; fasta från 02.00 natten till operationsdagen; endast klara drycker fram till 05.00; packa upp personliga tillhörigheter; droppinfart sätts; när det börjar närma sig får du ta på dig "operationskläder". Från och med att operationen börjar så kanske du kommer ihåg något eller så gör du det inte. Jag tillhörde den senare gruppen. Efteråt så kommer du till uppvaket och sedan till vårdavdelningen. Då har fem-sex timmar gått sedan operationen började.

20130920: Hemtransport. Jag var en så kallad utomlänspatient (bor i Södermanland och fick vården i Stockholms län) och fick se till att administrera hemtransporten själv, vilket var enkelt. Det var bara att be en av sköterskorna att ringa ett speciellt nummer och välja en tid att bli upphämtad så var det klart. Egenavgiften för sjukresan är 100:-.

20130921: Jag tog en nypa frisk luft och lapade lite sol - mer orkade jag inte.

20130922: Jag gick en kortare promenad (ca 100 meter).

20130923: Kortare promenad även idag (ca 200 meter).

20130924: Bokade tid på vårdcentralen för borttagning av agraffer (stygn) och hos sjukgymnast. Jag gick för första gången och handlade småvaror.

20130928: Första längre shoppingpromenaden (ca 1500 meter). En tumregel är att inte gå längre än att du klarar av att gå hem igen. Buss är inte att rekommendera, med tanke på att det kan kränga en del, etc.

20131004: Borttagning av agraffer och träff med sjukgymnast.

Långfredag?

Denna fredag bjöd på dystert väder från början till slut, men skam den som gnäller och inte går ut. Denna syn mötte mig under promenaden i eftermiddags, för första gången på ett par veckor nu. Idag blev det hit men inte längre. Det var den längsta promenaden hittills, på ca 2,5 kilometer.

Nästa vecka tar jag mig ända fram, utrustad med en förhöjningskudde och tar en välförtjänt fika vid raststugan.

Ibland har man tid att förvånas över saker - små som stora. En liten sak jag hade tid att förvånas över idag var hur snabbt saker som man beställt levereras. Igår förmiddag beställde jag ett nytt batteri till min bärbara dator och idag strax för lunch kunde jag hämta ut paketet hos DHL-ombudet.

Någon stor sak förvånades jag inte över idag.

En stor förändring och förbättring kommer att äga rum, förhoppningsvis inom de kommande två veckorna. En härlig kombinationssoffa med divan och schäslong kommer att inta ett vardagsrum nära mig. Välkommen, enhetlig och vilsam möblering!

Nu blir det analoga medier för resten av kvällen!

Kallt ute idag...

Jag tänkte först gå ut endast iförd tshirt på överkroppen, trogen min vana att klä mig efter väderlek. Nu är förutsättningarna annorlunda då min basaktivitet är ganska låg, så det fick bli att dra på sig dunvästen ovanpå.

Jag blev äntligen av med lite sjukintyg som skulle till arbetsgivaren och till Friskis & Svettis - jag fryser kortet där i väntan på friskare och höftstabilare tider. En promenad på cirka två kilometer blev det. Krycktekniken satt bra och jag återvände hem nöjd och glad.

Bensvullnaden verkar ha gett med sig något och jag hoppas att nattsömnen kan bli bättre inatt. Värk på natten och daglig svullnad verkar höra ihop.

Cosy corner.

Åren fram till operationen - en resumé

Sommaren 2005

De första symptomen i vad jag kallar nutid visar sig. Ilningar uppstår i höger höft, speciellt efter att jag sprungit. Jag försöker stretcha bort det och träna mer magen och ryggen mera efter löprundorna. Detta har inget resultat, men jag fortsätter med löpningen. Under löppassen så upplever jag tydligt att jag är svagare i höger ben än i vänster och märker också att muskulaturen kring höften är mindre utvecklad än den i mitt friska vänsterben.

Under sensommaren och tidig höst så kontaktar jag en kiropraktor för råd kring hur jag ska gå vidare. Symptomen är diffusa och jag går så småningom till en sjukgymnast som provar rörligheten i höften och även mäter längden på de båda benen. Inget avvikande noteras och jag får en del övningar med mig hem som syftar till att stärka abduktor- och adduktormusklerna. De övningarna kändes bra, men under hösten vaknade jag och hade till och med sömnlösa nätter på grund av de otäcka ilningarna i höften, som jag ändå upplevde låg ganska ytligt.

Hösten 2006 - hösten 2008

Under den här perioden ökade jag mängden löpträning avsevärt och bestämde mig så småningom för att springa Stockholm halvmaraton,  det som tidigare kallades S:t Eriks-loppet, i september 2008. Jag hade i princip aldrig några symptom från höften och allt verkade bra. Jag tränade hårda korta korta och långa intervaller samt backträning, långpass och snabbdistans - en bra blandning av mängd- och kvalitetsträning med andra ord. Stockholm halvmaraton klarade jag under hösten av strax under 1.40, vilket jag var mycket nöjd med. En vecka senare skulle jag återuppta löpningen efter en förkylning. Jag märkte snart av smärtor på insidan av mitt vänstra knä.

Hösten 2008 - våren 2009

Höften hade jag inga problem med nu utan jag lade mycket tid på knät och anlitade läkare och kiropraktorer för att få reda på vad det var för fel och vad jag kunde göra åt det. Jag blev inte klokare förrän i maj 2009 då jag varit på röntgen av både knä och höft med resultatet att inget avvikande hittats. Min allmänläkare konstaterade att jag gick något konstigt och att jag inte rörde höger ben på samma sätt som vänster. Hon kunde inte hjälps mig mer och jag var nöjd med beskedet att jag framöver borde kolla upp detta noggrannare. Sommaren gick och jag fick allt svårare att springa, framförallt på grund av knät.

Hösten 2009 - februari 2010

Löpningen var inte alls rolig längre på grund av smärtan i knät och något mer nu på grund av att höger höft blev allt svårare att stretcha ordentligt. Sista löppasset jag genomförde var i januari eller februari 2010.

Februari 2010 - maj 2010

Det viktigaste just nu var att få ordning på knät. En lös bit av menisken konstaterades. Ett stycke kuriosa är att på röntgenbilderna av knät så kunde man även se ett föremål långt inne i knät. Det var ovalt till runt och cirka 6 mm i diameter. Läkaren frågade om jag märkt något av det i form av smärta, varpå jag svarade nej och så lät vi det vara kvar där. Ett mysterium var det.

Höftfrågan skulle också få sin lösning, ironiskt nog, i alla fall diagnostiskt sett. Jag var på stan en lördag i mars efter att precis ha börjat arbeta som lastbilschaufför. Jag "fastnade" utanför 21an i Eskilstuna och kunde under någon minut inte röra mig ur fläcken. Så småningom kunde jag halta hemåt och 1,5 km promenad tog cirka en timme.

Under kvällen accelererade smärtan i intensitet och vid 23-tiden bestämde jag mig för ett besök på akuten och dit tog jag mig på cykel trampades med ett ben. Efter lång väntan blev det min tur och av symptomen att döma så misstänktes först ett ljumskbråck, men det stämde ändå inte riktigt tyckte läkaren, som ordnade med röntgen av ljumsken på måndagen med direkt påföljande träff med ortoped. Så var "en måttlig primär coxartros" konstaterad.

Under följande tre åren fram till operation så skedde försämringen gradvis och var tydlig endast vid påfrestningar. Under det andra började jag sova något sämre i kombination med tydligare kronisk smärta. Under det tredje och sista året och framförallt sista halvåret sov jag inte en hel natt.

Huruvida man får operation tidigt eller inte beror på hur mycket man tjatar, vilket landsting man bor i och givetvis hur handikappande man upplever att smärtan är. Till slut sprack vårdgarantin i Södermanlands län och jag listades på Sabbatsbergs sjukhus (Aleris) för operation. När jag väl blev kallad dit så kunde jag i princip välja operationsdatum. Trots ganska rejäla smärtor valde jag att vid läkarträff i slutet av maj skjuta fram operationen till 16/9 på grund av att jag fick nytt jobb. Jag kan verkligen rekommendera Aleris-teamet på Sabb.

Nu ser jag ut så här inuti. Bilden är tagen med ryggen på röntgenbordet, så det är höger höft jag opererat:

Till vänster: Opererad höft. Kula av CoCr och lårbensdel av titan.
Till höger: Min friska höftled.

Städa, städa, stääda...

men inte jag utan mor min som ställer upp och närmast ser det som en plikt att göra det, vilket hon gjorde idag. Jag är hemskt tacksam och skämdes lite för hur golvet såg ut med smulor och lökskal överallt i köket. Jag skyllde på att lägenheten är för liten och att det inte går att ställa saker någon bra stans i köket. Godtogs till viss del.

-Ugnen ser ut som en kolmila! Hur kan du ha det så här?
-Ja, jag vet inte...

Rent blev det i alla fall och jag bjöd ju faktiskt på kaffe och kakor. Hemhandlat fick jag också - till och med snus, som jag saknade litegrann. Nu ska jag strax gå och lägga mig, nöjd med dagen som varit och med kryckorna på strategisk plats, griptången minst lika väl placerad och med kompressionsstrumporna i en hög på golvet väl medveten om att det inte blir något problem att få på mig dem imorgon bitti igen.

Imorgon ska jag se till att vårda den nystädade lägenheten. På sikt kan jag nog börja nyttja dammsugaren igen.

Jag trodde jag skulle bli väldigt irriterad och känna mig hjälplös som inte kan städa nu och handla mer än som ryms i en Haglöfs Small-ryggsäck, men det känns ganska bra att bli lite omhändertagen och får se till att njuta av det den närmaste framtiden.

På't imorgon igen!

Natt med benvärk

Framförallt framsidan på låret värker, men höften är smärtfri. Jag antar att det är okej så länge så kanske jag ringer Aleris under dagen och kollar med dem.

Annars har morgonen börjat bra med framgångsrik användning av strumppåtagaren:

1. Ställ påtagaren i en bekväm höjd. Dra sedan på strumpan så att tån är så långt upp så möjligt utan att strumpan glider av (t v).

2. Ta stöd med kryckorna, tryck ned foten så långt att du kan sätta ned hela på golvet (t h).

3. Böj dig försiktigt ned, tag upptill på hjälpmedlet och dra på hela strumpan. Voíla!

Dags att köra igång med disk, etc!

Skönt med dusch

Tack vare mamma som trotsade väder och vind, cyklade och hämtade ut DEN UNDANLAGDA samt hjälpte mig att förstå densamma så fick problemet med strumporna sin lösning. Nu kan jag få på och av strumporna igen, duscha och sluta oroa mig för blodpropp. Nu ska jag ta en kaffe.

 

Mackapären

Idag känner jag mig lite vissen och har ont i ett muskelfäste, tror jag. Det var lite slit med innan vi förstod hur den funkade, men imorgon bitti går det som smort. Återkommer om det då. Jag ska snart gå ca 500 meter och handla. Det blir nog bra med lite frisk luft. Vädret är molnigt och lite blåsigt. Vissen möter mulet och tillsammans gå de två mot affären.

Synd på så fina bönor...

Problem som ska få sin lösning idag är av- och påtagning av stödstrumporna, vilket inte går utan den stålställning som jag tänkte beställa om en stund, närmare bestämt när vårdcentralen öppnar. Stödstrumporna är viktiga för att undvika blodproppar. Blodproppar, jag?????? Neeeeeeeeeeeee...men problemet ska i alla fall lösas, så att jag rehabiliterar mig på det sätt jag ska.

När det gäller de viktiga stödstrumporna så har jag följande superplan utmejslad: Mamma hämtar den av mig redan undanlagda mackapären, eller så tar jag en taxi dit och hämtar den. Mackapären kostar ca 200+ och blir jag tvungen att ta taxi, så lånar jag samma grej, men har betalat för taxiresan. Går på cirkus ett ut i värsta fall. Smart, men smaartare hade varit att fixa detta innan jag blev sjukskriven och nu intagit ryggläge med ben i panikläge.

Paddan går trögt att skriva på. Den gillar inte högläge, men är inte svullen så det är bara å haka på, hördudu.

Glöm det där med bönorna, förresten!

Oövervinnerlig...

Natten har varit seg på grund av att strumpan som jag nämnde igår sitter så pass tajt. Vaknade ett par gånger, men sedan har det varit en riktigt bra dag. Jag har varit ute hela två gånger idag, sammanlagt cirka en halvtimme och gått ungefär 200 meter.

Jag har för första gången på länge nyst utan smärta i höften, vilket även det får ses som ett framsteg :-). Rehabövningarna fungerar fint att göra, men borde man inte träna adduktions- och abduktionsrörelser också? Jag ska ringa till Aleris och fråga om det imorgon och dessutom boka tid på Vårdcentralen för borttagning av stygn (agraffer), vilket inte ska göras förrän om ca två veckor, men det kanske är bra att vara ute i tid.

Jag börjar redan fundera på vad jag ska ta mig till på fritiden i framtiden, då jag inte bakar, etc. Springa går bort, utförsåkning likaså. Spinning funkar. Styrketräning går bra och är kanske än mer nödvändigt i framtiden efter en operation. Racercykling och MTB-cykling är inte heller okej. Den förra på grund av för skarpa vinklar mellan över och underkropp och den senare kanske på grund av risken att slå sig på stenar och sladda omkull. Det sista en ren och skär gissning. Längdskidor är bra på vintern och en annan aktivitet jag hittat är Skike. Har du provat så berätta gärna om det i en kommentar!

 

 

Första hela dagen på hemmaplan

Jag återvände hem med en rejäl morfinabstinens. Mer om medicin och praktik kring detta nedan.

Gårdagen innebar hemresa och lite vemodigt kändes detta att lämna den relativt behagliga tillvaro, som sjukhustillvaron erbjöd. Det krävande arbetet börjar hemma och rehabiliteringen varierar i varaktighet beroende på egna ambitioner och vilket jobb du har eller vill ha efter sjukskrivningen.

Ju tyngre fysiskt arbete du har eller vill ha, desto längre rehabilitering blir det fråga om. Har du dessutom tänkt dig ett aktivt fritidsliv med idrottsaktiviteter, etc, så får du också se detta i ett längre perspektiv.

På väg ut till taxin från vårdavdelningen, så frågade sköterskan om jag hämtat ut medicinerna som jag behöver hemma. Det hade jag inte tänkt på mitt i all packning för hemfärd.  Se till att du hämtar ut medicinen innan du åker hem eller att du kan ge någon en fullmakt att hämta ut den. Detta var något jag skulle ha tänkt på, för nu blev jag utan morfin till ca 16-16.30 på eftermiddagen med allt vad det innebar av humörsvängningar.

Bilresan hem blev något kaotisk den också. Taxin kom 20 minuter för sent och den stackars stressade somaliske killen ville hjälpa mig så snabbt som möjligt och mitt i alltihop så klämde jag fingret i dörren, så då fick han hämta plåster också.


Blod på bilen också.

Väl iväg så försäkrade jag honom om att jag inte hade bråttom och det var tur att tid fanns i överflöd för min del...

När vi kommit ut på E20 borde taxin kunnat sträcka ut litegrann och tuffa på i ca 120 km/h. Efter att jag tittat på hastighetsmätaren ett par gånger sade chauffören att bilen inte går fortare, för det är fel på den. Resten av resan gick i 80-90 på raksträckor och nedför och i 50-70 uppför.

Sista kvällen...

och därmed sista avtrycket i denna blogg från Stockholm och Sabbatsberg. Min kompis Jonas visste vad jag behövde - en bok. Jag ska smaka på den ikväll och ta itu med den på allvar när jag återinstallerat mig i Eskilstuna. Några tabletter har jag fått mot smärta och för en bra sömn. Smärtan har sakta men säkert slagit till reträtt och rörligheten blir bättre och bättre. Nu ska jag läsa och konstaterar att nästa blogginlägg görs från Eskilstuna.

God natt!

Framsteg och besök

Jag var uppe tidigt och åt frukost som smakade mycket bra. Sedan drabbades jag av något som i sammanhanget kan kallas för storhetsvansinne - ja inte det att jag faktiskt gick och lade mig för att sova cirka två timmar efter frukosten, nä, nä. Nåväl, efter min svettdrypande sömn kryckade jag mig ut i korridoren och utförde övningarna som är uppsatta på väggen.

-Ska vi ta lite trappor också?
-Självklart!

Hemma har jag ledstång till höger när jag går upp så båda kryckorna gick i höger hand och sedan bar det av. Hela tio trappsteg blev det.

-Du ska ner också.
-Jadå.

Trappträning avklarad med, om jag får säga det själv, MVG.
Som grädde på moset var Metro-syster ledig denna dag. Så om Metro inte kommer till Pär så får Pär komma till Metro, en promenad på ca femtio meter enkel resa. Dit tog jag vanliga promenadsteg med kryckorna och halva vägen tillbaka också. Sedan fick det faktiskt bli halvsteg de sista 25 metrarna till rummet.

Det rådde delade meningar om huruvida jag borde duscha eller ta det lugnt efter Metroäventyret. Sjukgymnasten gav klartecken, en annan kom precis när jag skulle påbörja duschen och sade att jag borde vila. Jag sade att jag bara skulle duscha ned till halva låret och så var fred mäklad. Sedan vilade jag fram till lunch, mycket nöjd med vad jag åstadkommit denna morgon.

Min barndomskamrat Jonas kommer på besök klockan 1700 och till dess får det vara lite lugnt och skönt i framför allt sängen. Medicindags klockan två vilket känns bra. Vädret utanför är fint och löven vajar i vinden. Känns bra överlag.

Som man bäddar...

Vis av erfarenheten av att ramla igår förmiddags, så bestämde jag mig för att vid sänggående fälla upp sänggrindarna. Jag vaknade självklart vid 2-tiden av att jag var kissnödiga och fick då tillkalla experterna på sängområdet, dvs  nattsköterskan. Sedan rusade jag tacksamt iväg och uträttade...

Tillbaka till sängen...blöta lakan. Signal.
Sköterska två kom, nummer ett...tröttnade?

-Det är svett, alltså...
-Jag förstår.


Trevligt igen med torra lakan. Oxynorm mot värken innan jag somnar? Jaaa...njaeee, nej...det värker ju inte nu, så varför?
Godnatt.

Utökad rehabträning

Idag vaknade jag skönt utvilad efter att under sena gårdagen ha fått rätt styrka utskriven av ett antal starka preparat - jag väger faktiskt 91 kilo och inte 70. Men det är nog lämpligt att göra så.

Personligen har jag aldrig velat ta större mängder eller högre doser av smärtstillande preparat. Jag försov mig och jag tog mig ut till frukost först vid 8.30-tiden. Smakade bra. Jag passade på att på vägen tillbaka till rummet generera en post i sköterskornas rapportering genom att ramla omkull i en hög på golvet.

Vips hade jag ett antal personal omkring mig som hjälpte mig upp benen igen. Det var ingen fara, i alla fall.
Innan lunch tog jag min första längre promenad på ca 50 meter och jag även vanliga, "friska" hela steg. Detta krävde sin man och jag återvände stolt till sängen för en stunds vila, bara för att sekunden senare möta den uppfordrande blicken från min sjukgymnast:
-Jag tänkte vi skulle träna att gå i trappor.
Javisst, svarade jag och tog mig upp ur sängen igen.

Kanyler

Jag har inte nämnt den blodförtunnande sprutan, som jag från dag ett här på sjukhuset och tio dagar framåt ska ta själv.

Fragmin heter den lille filuren och den ska sättas in i 45-90° mot den plats där tvättbrädan fanns en gång i tiden. Nyp till, in med sprutan, in med innehållet, vänta fem sekunder och dra sedan ut sprutan. Enkelt även för mig som är något lite kanylrädd.

Middag och rehab

Middag intagen och ryggläge likaså. Apropå ryggläge, så blir de myyyyycket av den varan framöver. Sova sida eller på mage dröjer nog till snön börjar smälta bort kommande vintern.

Tillbaka till middagen där jag hade turen att få repetera lite nutidshistoria. Hatar Åland Finland och vice versa? En vänlig man som själv var ålänning med nyopererat knä lade ut historien på ett pedagogiskt sätt och en stund senare visste jag mer än innan. Stockholms skärgård hann vi också med spännande militärlämningar och öar jag inte hört namnet på.

Vi konstaterade slutligen att det är fika om en stund och sedan stapplade vi tillbaka till våra lyor. En mycket trevlig middag som jag kommer att tänka tillbaka på när jag sitter hemma igen med mina falukorvskivor och lååångkokta makaroner.

Rehabövningarna från och med idag bestod av att gå i trappa och, förutom att pumpa med fötterna i sängen; häva sig på tårna och tillbaka; föra opererade benet bakåt och sätta i hälen samt lyft det opererade (lår)benet till 90° vinkel mot överkroppen och sedan likadant bakåt med underbenet i 90° mot ryggen.

Jag tar nu en välförtjänt paus till imorgon.

Hej från sjukhussängen!

God morgon på er alla läsare, från världen så som jag känner den just nu. Efter en lång, seg  och smärtsam natt har jag ätit en frukost med smörgåsar, fil och müsli samt kaffe. Det behövdes efter ett dygn utan mat.

I skrivande stund har jag klarat av två toalettbesök, tre meter enkel resa. I eftermiddag blir det röntgenbilder av min nya höft.

Snart lunch! Det doftar gott!

En sömnlös natt

Efter operationen och att spinalbedövningen släppt så har natten bestått av postkirurgisk smärta av den jobbigare naturens. Lika naturligt har det alltså varit att skriva detta inlägg i en blogg, som jag tror blir rolig och informativ. Jag har bestämt mig för att låta denna blogg följa mig under min sjukskrivning.

I skrivande stund så är klockan 04.30 och jag kan konstatera att någon sömn inte kommer att göra entré. Jag tror det beror på smärtan, men jag är ju väldigt nyfiken av mig, så jag är kanske nyfiken på vad denna dag ska bjuda på.

Förresten ja, det där med sömn och vilken sida man helst sover på, så meddelade sjuksyster att någon sida blir det tal om först efter sex veckor, helst åtta eller fler och då med en kudde mellan benen. Så det så! Skönt att slippa välja ibland!

Tomatsoppa och smörgås

Nu är det klart. Operationen lyckades och...patienten äter nyponsoppa. Jag kommer inte ihåg något från operationen. Spännande detta med en vecka på sjukhuset. Det stora arbetet för min del börjar hemma. Bedövningen har inte släppt ännu, det gör ont i höften (vilket det ska kunna göra).

Jag kan röra på fötter och tår bättre och bättre. Snart blir det tomatsoppa och smörgås. Sedan hoppas jag på en god natts sömn. Bilden toga av någon i operationsteamet och får markera den riktiga starten för denna blogg.

Snart dags...

Sköterskan sade till mig att det är dags att duscha med Hibiscrub. Nästa gång det ringer i telefonen så smäller det...

Snyggt!

...dagen till ära! Snart...börjar bli lite pirrigt!

Tidig morgon och lång väntan

Ett par saker bör du som läsare känna till innan du tar dig igenom denna blogg.
Medicinering: I de fall jag nämner mediciner och utsättning av dito så är de faktakontrollerade mot den medicinlista jag tagit del av. Givetvis stämmer de uppgifterna endast mig med hänsyn tagen till min vikt, redan ifnnan operationen utsatta mediciner och andra för mig personliga förutsättningar.
Eftervård i hemmet: Jag nämner i denna blogg endast de olika egenbehandlingar som jag fått ordinerade av sjukgymnast på Sabbatsbergs sjukhus och sjukgymnast inom primärvården.
Sjukskrivningstiden är högst individuell och innebär för mig som lärare ca två månader, på sin höjd tre, men kan enligt vad jag läst vara så lång som upp till åtta månader, beroende på vilken sorts arbete man har.

_________________________________________________________________

Jag vill tacka all vårdpersonal som jag kommit i kontakt med under min tid på "Sabb". De har bemött mig klanderfritt och dessutom beställt sjuktransport hem men framförallt ställt upp med fotgrafering och bistått mig med utskrift av röntgenbilder, medicinlista och journalanteckningar utan vilka denna blogg endast mynnat ut i en subjektiv skildring av min sjukhusvistelse. Ett tack till mina höftkompisar som bidragit till intressanta diskussioner och många skratt.

_________________________________________________________________

Nu är det äntligen dags att göra slag i saken och få min högra höftled utbytt mot en protes. Jag var på plats redan 0630. Nu är klockan 1100 och jag kommer att få vänta till efter lunch. Gammal är äldst...